Mamma har köpt vitaminer till mig. Varje dag säger hon: - har du tagit vitaminerna sandra?
Det tar mig tillbaka ungefär tio år i tiden. Då hade jag och josefin en varsin vitamin burk med våra namn på. Det var såna där taletter som var formade som nallar, och så skulle man suga på dom.
Jag saknar dom... men var inte dom jätte äcklig förresten?!

-

Jag ska snart flytta mig från soffan och bege mig ut till garaget. Där står vå gräsklippare som inte sett solljuset på hela vintern. Det är dags att klippa gräset.
Jag räknar det som min "dagliga motion" och kladdkakan som jag åt till frukost har jag ju förbränt under arbetsdagen så ja, jag går på plus idag :) Ibland blir jag riktigt imponerad över hur naiv jag kan vara.
Just ja gräsklippning var det, tack gode gud för Mp3:n.

För att kunna hylla denna vardagshjälte från någonstans i Dalarna, utan namn och en halv tand saknad, så måste jag berätta om vår hemresa från Åre till Bollnäs.
Jag, Amanda och Jenny tar röda pärlan fullpackad med ett flyttlass, torra baguetter, 10000000 cd-skivor och ett känsloblandat humör hem till B-town. När vi har kommit ungefär halvvägs och det var antagligen 5 mil sedan vi såg sista huset innan vi rullade in i skogen.
Inte ett ont anande, mitt inne en djup diskussion, hörs ett PANG! Som följs av krrrrkrkrkrkrkkskskskskkrkrkrkrkrkrk ett högt skrapande och jag ställer mig på bromsen...
Alla kliver ur bilen fullt medvetna om vad som faktiskt har skett. Vi har fått punktering.
Tre blondiner på ett kalhygge med en rostig bil och ett trasigt hjul - försök föreställ dig den bilden i huvudet och ge oss ditt medlidande över denna skrattretande situation.
Jag brister ut i skrattblandad gråt och ringer Viktor av ren reflex.. vad ska han kunna göra?!
Jenny står bara som en fågelholk med uppspärrad mun och ögon, men jag såg vad hon tänkte.. Köp en bättre bil.
Amanda står och fnissar som vanligt, vart är det roliga?
Medan jag går och plockar fram kameran så försöker tjejerna med magi laga däcket genom att peta lite lätt på det. Jag hör någon av dem säga, Ooh vad varmt det är.
Helt handlingsförlamad står vi där och ser bil efter bil åka förbi, någon till och med vinkar åt oss
Men så plötsligt stannar en långtradare och en man kliver ut (Amanda tror att han ska ta tillfället i akt och kidnappa oss). Jag går fram och pratar med honom och förklarar att jag nog inte har något reservdäck och ber om att kanske få låna en varningstriangel åtminstone. Mannen utan namn går bestämd fram till bagageutrymmet och öppnar en magisk lucka där det faktiskt ligger både däck och verktyg. På två minuter har vi ett nytt däck och vi står där illröd i ansiktet och försöker försvara oss för våra icke kunskaper i bil meckning. Till svar få vi på grovt dalamål: - jo men jag har tre döttrar hemma så jag förstod redan från början att det här var inget ni skulle klara av.
Vipps så var vi på väg igen och resten av resan gick galant.

Tack du gubbe med knätoffsar om ändå alla var som du :)