Nu har jag landat med alla mina kartonger hemma i Freluga. Jag och Viktor har myst ner oss i soffan och kollar på vem kan slå Filip och Fredrik. Vi tar väl till vara på stunderna nu lite extra såhär dagarna innan. Frågan är varför man inte tar till vara på det jämt. Jag kommer sakna min man alldeles för mycket.

.

1:a  advent är nu här och det är, från och med nu, fritt fram att julpynta bäst man vill. Det ska även börjas slå in julklappar, om det nu råder någon som helst framförhållning. Och naturligtvis ska hela processen smyckas med vacker jul musik. Alltifrån toner från bjällerklang till Ave Maria får mig att sakna Cantilena kören. Vi hade otroligt roligt, med borttappade skor i Kiruna, skavsår och utelåst i Stockholm och alla dessa gratis pizzor. Till och med en gospel helg i Gävle kunde bli bland det häftigaste jag har varit med om. Men det som jag minns allra mest är självfallet Jenny, Emelie, Maria och alla våra värkande magar tårfyllda ögon efter våra skrattattacker som överföll oss vid många (inte alltid så lämpliga) tillfällen.
Jag har aldrig varit någon sportmänniska och aldrig spelat fotboll, handboll eller innebandy som de flesta andra. Men jag vet ändå vad uttrycket lagkamrater innebär.

.

Det blev som jag sa, gårdagen summeras med orden – Gud vilken galen kväll!