De senaste fyra dagarna har det rockat i hela lägenheten, konstant. Michael Jackson, Ozzy Osbourne och Metallica är några av de ärade artisterna som har satt spår i våra Guitar Hero hjärtan. Vi har gått från Easy till Medium till att stolt briljera på nivå Hard. Jag kommer på mig själv hur jag smyg vickar på rumpan och biter mig i tungan av full koncentration för att inte tappa takten. Grabbarna däremot är större och vildare i sitt gestikulerande i sina framträdande. De hoppar och studsar och tar sig även en och en annan ton. Det ger mig iallafall bevis på att mina grannar har ett enormt tålamod. Tyvärr tar våra drömmar slut på torsdag då vi motvilligt måste lämna tillbaka den lilla vita boxen med alla tillhörigheterna. Vi kommer sakna dig kära nintendo wii.

.

Jag är fortfarande ganska förvirrad här i bloggvärlden. Idag ringde jag lillasyster Josefin för att be om hjälp. Hon fick förklara hur jag lägger upp ett videoklipp här på sidan. Simsalabim det funkade.
Det här är ju en sån där låt som Hanna skrev och sen kastade rakt i ansiktet på mig.
För jag menar, den handlar faktiskt just om mig och lillasyster Josefin



Om ett litet litet tag ska jag krypa ner i sängen med min gris. Men först ska jag spöa honom i tennis.
Godnatt allihopa!