Redan nu börjar avstånden mellan inläggen glesna och jag får ännu ett bevis att jag aldrig kommer få någon större bloggkarriär. Jag är ganska avdankad när jag kommer hem efter min arbetsdag och därför sker skriverierna allt mer sällan.

.

Äntligen äntligen har det snöar, till och med i denna stund faller flingorna utanför stugan. Men jag har inte riktigt vant mig vid miljön och hur man ska ta sig fram i terrängen. När vi, en liten grupp på 10, tog till alkoholen och begav oss till dippan i söndagskväll blev det en promenad utan dess lika. Två stukade fötter, en trasig kamera, snöfyllda skor och en miljon blåmärken orsakdes under promenaden. Även alla dessa backar som man ska UPPFÖr kan vara ett problem. Dåliga vinterdäck, handikappad förare och dåligt tålamod är inte en bra kombination i sådana stunder. Häromdagen fastnar jag 15 meter ifrån hemmet, efter 10 minuters slirande lägger jag i handbromsen. Med bestämda steg går jag in till viktor som maktlös får ta över åbäket till bil.

.

Det är ganska svårt att vara i den tiden jag är nu. "Res-Plugga-Jobba-livet börjar nu" -tiden. Man kämpar arslet av sig för att få jobba och upplevelse på samma gång. (slippa plugga så långt det går) Det var Gröna Lund i somras och nu är jag i Åre. Efter fyra arbetsdagar börjar paniken redan stressa över vad ska jag göra sen?! Jag tror jag behöver en släng av livsterapi.